Vardagspuls AB är ett dotterbolag till Arla och Sveriges näst största hälso- och livsstilssajt. Vardagspuls finns på webben (vardagspuls.se) och i sociala medier.
I februari 2016 värvades ALerigos Tina Löfström till siten som lyckoexpert. Tinas uppdrag är att blogga om inre hälsa, välmående och forskning.
Läs Tinas blogg på tinalofstrom.se eller vardagspuls.se
Från och med den 1 januari bloggar Tina på tinalofstrom.se och precis som tidigare kan ni följa hennes tips och tankar och idéer kring ett lyckligare liv! På bloggen bjuder hon på övningar som ökar lyckan, tips på sevärda saker och kunskaper om hur ett lyckligt och motiverande liv ser ut! Se till att regelbundet gå in och läsa så är du säker på att aldrig missa något matnyttigt 🙂
NYHET! Du kan också följa Tina på Facebook!
Nu bloggar Tina Löfström på Aftonbladet Wellness. Bloggen heter Lycka till! och handlar om lycko-, hjärn- och motivationsforskning. Här kan du också läsa en intervju med Tina inför uppstarten av bloggen!
Kan man bli lycklig på 100 dagar? För ca. 3 månader sedan bestämde jag mig för att finna svaret på den frågan och det ledde mig in på ett ganska udda, men lyckligt äventyr. Målet har hela tiden varit att se om det går att bli verkligt, innerligt lycklig på 100 dagar. Jag har därför under 100 dagar testat massor med olika lyckostrategier för att se om de kan ta mig närmre målet. (Del 3/3).
För mig har det hela tiden varit viktigt att göra ordentliga tester som visar hur projektet påverkat mina lyckonivåer. Det innebar att jag Dag 0 (alltså innan projektet startat) satte mig ner och gjorde diverse vetenskapliga tester för att mäta mina dåvarande lyckonivåer. Så här såg de resultaten ut:
Idag gjorde jag exakt samma sak som för 100 lyckliga dagar sedan. Tanken var att mäta och se hur projektet gjort skillnad. Och ja, ni ser ju:
Nedan ser ni en sammanställning av skillnaderna mellan före- och eftertesterna. Allt det jag känt under resans gång fångas väldigt bra i siffrorna. Jag har gått ifrån ganska medelmåttliga resultat till att nästan toppa lyckonivåerna. Allt detta på 100 dagar!
Men att enbart göra tester före och efter projektet har inte räckt för mig. På bloggen har den under hela projektets gång funnits en lyckobarometer som jag uppdaterat varje dag. Den hittar ni här på bloggen i högerspalten och den ser ut såhär:
Varje dag under hela projektets gång har jag uppdaterat lyckobarometern genom att ranka min lycka mellan 0-10. 0 står för olycklig, 5 för neutral, och 10 för lycklig. Nu är det dags att se hur mitt mående sett ut dag för dag under dessa hundra dagar (den orange mittenlinjen är det globala genomsnittet):
Om man nu inte tycker sig se att det finns en uppåtgående trend i grafen ovan, så har jag sammanställt en jämförelse mellan de första och sista veckorna för att illustrera detta tydligt. Första tiden är ca. Dag 1-12 och sista tiden ca. Dag 89-100.
Jag blev nästan chockad över hur stor skillnad det är mellan nu och då i ALLA tester. Jag har känt mig lyckligare, men att få det såhär svart på vitt visar hur mycket jag påverkats av detta!
100 dagar är nästan ingenting. 3 månader av mitt liv har jag investerat för att öka mitt välmående dramatiskt. Under väldigt liten tid har jag alltså lyckats förändra mitt liv till ett drömliv med hjälp av lite lyckostrategier. Jag har testat många olika och jag kommer att fortsätta träna på lyckan med hjälp av flera av dem. Och varför skulle jag inte det? Livet är ju helt underbart!
Om DU också vill bli lyckligare på 100 dagar (eller 20, eller 47) så kan du klicka här för en guide om hur du kommer igång! Och kom ihåg att höra av dig också berätta hur det går 🙂
TACK alla ni som stöttat, hejat och följt min väg till Lycka på 100 dagar! Era kommentarer, mail och berättelser har betytt så mycket under resans gång!
ALL kärlek till er och länge leve lyckan!
Kan man bli lycklig på 100 dagar? För ca. 3 månader sedan bestämde jag mig för att finna svaret på den frågan och det ledde mig in på ett ganska udda, men lyckligt äventyr. Målet har hela tiden varit att se om det går att bli verkligt, innerligt lycklig på 100 dagar. Jag har därför under 100 dagar testat massor med olika lyckostrategier för att se om de kan ta mig närmre målet. (Del 2/3).
Jag har blivit bättre på att älska och njuta av mina relationer. Jag tänker SÅ ofta på hur lycklig jag är över att ha så fantastiska människor och vovve (Elsa) i mitt liv. Med all sannolikhet gör dessa tankar mig till en bättre människa att ha i sin närhet, då jag visar mer uppskattning, kärlek och är med hjälpsam. Jag märker också att jag blir bemött med mer kärlek av mina nära och kära!
Jag beter mig vänligare mot alla jag möter. Oavsett om det är någon jag träffat massor med gånger eller om det är en främling. Jag är mer benägen att stoppa orättvisor (ex. hund i varm bil) och hjälpa andra som är i behov av hjälpen. Tidigare hade jag kanske tvekat, nu känns det tveklöst. Jag tänker inte utan kör bara. Det är coolt, för mig betyder det nämligen mod.
När livet kommer emellan
Farmor gick bort under projektets gång. Då funderade jag på om jag skulle avbryta projektet. Men jag bestämde mig för att fortsätta, för att det är ju faktiskt såhär det är i livet. För alla. När livet plötsligt vänds upp och ner så står vi där och ska hantera det, vare sig vi vill eller inte. Så istället för att avbryta så valde jag att använda olika lyckostrategier för att bearbeta sorgen över att mista henne. Det var otroligt hjälpsamt för mig i min sorg. Jag skrev till exempel brev till henne. Ett där jag tackade henne för alla fina minnen jag har och ett hejdå-brev där jag delade mina sista tankar och sade adjö. Dessa handlingar har gjort att jag ser tillbaka på denna period med värme och kärlek istället för med svart, mörk sorg. Jag känner att jag är så tacksam över att ha fått ha henne i mitt liv under alla dessa år och för alla vackra minnen jag har med henne.
Också vardagliga händelser kan vara tunga att hantera. Jag blir fortfarande arg och ledsen och sur. Jag blir det bara mer sällan. När det väl inträffar så rinner det dessutom av mig snabbare. Jag stannar alltså inte i känslan lika länge som förut. Det gör att jag upplever en starkare känsla av kontroll över mig själv och mitt mående, vilket är toppen!
Blev jag lycklig på 100 dagar?
Jag ser på livet som genom ett rosa skimmer. Sådär pirrigt nykärt och fnissigt. Så känns det att leva när jag under 100 dagar tränat på lyckan! Jag känner mig mer kreativ. Jag hittar på roliga projekt och tänker spännande (och ibland ganska udda tankar) på ett sätt jag inte gjorde tidigare. Jag kom exempelvis på att det bästa sättet att öva kondition för mig inte är att jogga, utan att skutta/hoppsa/dansa istället. Mycket roligare!
Jag känner mer harmoni. Lugn, inre ro och stillhet. Jag är modigare, vågar ta mer plats och känner mig mer självsäker. Jag vågar gå ur min egen komfortzon för att hjälpa andra, vilket gör både mig och andra gott. Jag har märkt att jag har oerhört mycket mer tillgång till och nära till glada känslor.
Mest av allt är jag så tacksam över att jag bestämde mig för att göra detta! Dessa 100 dagar har förändrat mitt liv på så många sätt. Och ja. Jag är lycklig!
Kan man bli lycklig på 100 dagar? För ca. 3 månader sedan bestämde jag mig för att finna svaret på den frågan och det ledde mig in på ett ganska udda, men lyckligt äventyr. Målet har hela tiden varit att se om det går att bli verkligt, innerligt lycklig på 100 dagar. Jag har därför under 100 dagar testat massor med olika lyckostrategier för att se om de kan ta mig närmre målet. (Del 1/3).
Dessa lyckostrategier har inte fungerat:
Dessa lyckostrategier har fungerat:
Mina bästa lyckostrategier?
Sårbarhet – Det är verkligen en häftig känsla att visa upp alla sina vinklar och vrår och att få njuta av kärleken och värmen som det för med sig!
Koppla ner (med måtta) – Det är mycket som pågår, som jag missat när jag haft näsan i min smartphone. Att titta upp har fört mig närmre mina medmänniskor och jag känner mig mer harmonisk.
Tacksamhet/Njutning – Denna kombination är oslagbar och kan piffa upp vilken grå, dålig dag som helst! Jag älskar att njuta av allt som livet har att erbjuda och jag är så oerhört tacksam för att jag har möjligheten att göra det!
Jag har haft ett riktigt flow i målsättandet. Det har varit så enkelt att formulera autentiska mål när jag drömt om min bästa tänkbara framtid. Dessa två övningar har gått oerhört fint ihop!
Att sätta själva målen var alltså inte en särskilt svår uppgift. Svårare var det att arbeta mot dem men väldigt berikande.
Svårt är det för att mål kräver ett visst fokus. Jag märkte att det är enklare att hålla fokuset när de mål jag satte gick i linje med mina innersta önskningar och känslan av kall. Att arbeta mot mål handlar i mångt och mycket om att göra val. Antingen att välja att gå på ett visst spår, en viss impuls eller en känsla eller att välja att inte göra det. Därför har jag haft en stående punkt i mina dagliga mål: Att göra val som går i linje med mina mål. Linjen är inte alltid glasklar. Ibland har jag behövt tänka både en eller två eller 20 steg för att fundera ut hur just detta val gör att jag kommer närmre mina livsmål. Jag är också säker på att jag gjort “fel” val många gånger. Det spelar dock ingen roll för i det stora hela så kommer de “rätta” valen att överväga och föra mig i rätt riktning.
Berikande har det varit för att jag har haft en ständig känsla av åstadkommande. Alltså att jag lyckats med saker jag velat göra och företagit mig. Den känslan gör att jag är starkare i min tilltro till min egen förmåga och att jag vågat gått ur min comfort-zon oftare. Det är riktigt maffigt att hela tiden se hur jag tar steg efter steg mot målen! Jag har tack vare det en stark känsla av meningsfullhet. Jag känner att jag bidrar till världen på mitt lilla sätt. Och det är alla dessa saker kombinerat som gör att jag är lyckligare.
Blev jag lycklig av mål?
Japp!
Alltså detta är verkligen den svåraste delen av lyckotestandet. Jag har verkligen fått träna på att hålla tankarna i schack! Men det är väl också det som är grejen med meditation. Alltså att hålla tankarna i schack och att skapa inre ro.
Min upplevelse är att det är enklare att testa en guidad meditation i början. Då kunde jag hålla koncentrationen på den som höll i meditationen, vilket gjorde att tankarna inte vandrade iväg lika lätt. Jag testade också utan guide, att sitta ensam och träna på att koncentrera mig på min andning, och det var väldigt svårt. När jag säger svårt så menar jag klurigt men helt klart genomförbart!
Jag visste sedan innan att det kommer att ploppa upp tankar hit och dit, vilket gjorde att jag inte alls blev förvånad när det hände. Med den vetskapen hanterade jag de uppkomna tankarna med ro och bad dem vänligt men bestämt att dra dit pepparn växer och gick tillbaka till att koncentrera mig på andningen igen. I början hände det VÄLDIGT ofta att jag började tänka på annat, men ju mer jag mediterat desto enklare har det blivit!
Jag ser alltså stora resultat på en mycket liten tid!
Blev jag lycklig av att meditera?
Ja! Det är verkligen slående hur fort jag märkt effekter och hur starka effekterna är. Jag känner att jag är mer närvarande i alla sammanhang. Jag lyssnar bättre, kommer med bättre reflektioner i samtal med andra och jag har en starkare medkänsla för de jag möter. Det där med medkänslan har varit så oerhört påtagligt, då jag skrattat med och snyftat till historier som jag hade reagerat så på innan och inte kunnat hantera särskilt bra just därför. Medkänslan gör att jag har lättare att bemöta andra, då jag faktiskt känner med dem på ett helt annat plan!
Jag upplever saker starkare. Jag blir mer glad när jag hör en bra låt och mer lugn av att höra Daniels andetag bredvid mig i sängen. Jag tänker att meditationen skapar ett förstoringsglas åt mig. Det förstorar upp alla de vackra stunder jag har, vilket gör att jag inte bara springer förbi dem i all hast och iver. Jag är alltså mer i nuet.
Uppdraget var att visualisera min absolut bästa tänkbara framtid. Under 5 minuter varje dag har jag därför antingen skrivit ner mina drömmar och önskningar, målat dem eller tänkt dem.
De första gångerna jag skulle göra detta var riktigt kluriga. När jag satt igång med dagdrömmandet vaknade nämligen det “sunda” förnuftet till. Ja, jag skriver sunda inom parentes. Jag har nämligen märkt att mitt sunda förnuft är ganska osunt och en smula gnälligt. Förnuftet började nämligen att klanka ner på mina spännande visioner genom att se till att jag började fundera över alla de sätt som visionen inte skulle kunna bli verklighet. Där satte jag dock stopp och vinkade hejdå till förnuftet.
Drömmandet fortsatte och här sitter jag nu och är både lite klokare och lite lyckligare. Förutom att det är riktigt härligt att bara drömma sig bort till sandstränder, stora föreläsningssalar och bokkontrakt så har drömmandet fått mig att känna mig lycklig när jag tänkt på allt detta.
Klokheten har kommit av att jag blivit väldigt mycket mer medveten om vad som rör sig i mitt huvud och om vad jag verkligen drömmer om. Alltså de där innersta, svåråtkomliga och lite ljusskygga drömmarna och visionerna. De kom nämligen fram när jag avverkat det stora huset, poolen, palmerna, städhjälpen, med mera. När de materiella drömmarna var genomdrömda så märkte jag ganska snart att de egentligen inte hade så djup förankring. Istället kom drömmar om meningsfullhet, lycka och kärlek. Och tanken om vad jag behöver för att känna och uppleva detta. Vad som gör att mitt hjärta slår volter i bröstet och att mungiporna seglar uppåt.
Det är också drömmandet som fått mig att börja ta små, små steg framåt i rätt riktning. Det visade sig nämligen vara bieffekten av drömmandet: En riktning. En kompass som ser till att jag håller rätt kurs.
Blev jag lycklig av att drömma om framtiden?
Ja! Så otroligt berikande!
Sedan Dag 86 har fem minuter av mina vardagsbestyr bestått av att minnas. Jag har för det mesta suttit eller gått omkring och tänkt tillbaka på sekvenser ur mitt liv.
Jag har tänkt på när jag och Daniel började inse att det nog skulle bli vi. På den pirrande känslan som uppstod i kroppen när vi kysstes första gången och när jag i eufori cyklade hem en småkylig, lite disig septembermorgon med ett leende på läpparna efter att ha spenderat en hel helg i hans sällskap. Eller då Daniel väckte mig en morgon med budskapet om att hans föräldrar stod utanför på parkeringen. Då jag i panik sprang runt som en dåre efter att ha insett att jag inom två minuter, nyvaken och förvirrad, skulle få träffa mina svärföräldrar för första gången!
Jag har tänkt på hur jag som barn satt vid matbordet hemma hos mormor och studerade tallrikarna. De var typiskt 70-talistiskt Crème brûlée-bruna (som bränt socker) och hade ett ganska speciellt mönster längs kanterna som påminde om ärtsoppa. Jag minns att jag brukade sitta och dra fingret längs ärtsoppemönsterkanten och än idag vet jag precis hur det kändes i fingret av att göra det.
Jag har tänkt på min bästa barndomskompis och alla våra fina stunder ihop. Hur jag ÄLSKADE att komma hem till henne och leka och ännu mer hur underbart goda bullar hennes mamma bakade.
Blev jag lycklig av att minnas?
Ja! När jag tänkt tillbaka har jag funderat på hur det kändes just där och då och försökt att återuppleva dessa känslor. Det har jag lyckats med utan ansträngning, för med minnet har det kommit en flod av upplevelser, känslor, smaker, ljud och dofter som fullkomligt sköljt över mig. Jag har skrattat, gråtit, rodnat, lett och fnissat. Jag har fått uppleva harmoni, eufori, glädje och sorg genom att tänka tillbaka på alla dessa små, små stunder i mitt liv. Jag har tänkt på hur minnena format mig och ännu formar mig, vilket såklart ökat min självinsikt.
Att tänka tillbaka på mina minnen har varit som balsam för själen. Jag har verkligen insett vilken fantastisk skattkista med glädje (skrattkista?) jag har. Återvinning när den är som bäst!
